Efter att ha fångat en pimpellake över 3 kilo sist så var jag rätt sugen att prova lyckan återigen. Denna gång hade jag ett gäng vänner med mig. Vi skulle pröva att fiska inom samma område men ett par hundra meter bort från där jag en vecka tidigare landat pimpellaken på 3,23 kilo.

Vi placerade ut fem ismeten, men denna gång med levande betesfisk i hopp om att de skulle göra ifrån sig ljud och vibrationer som kunde locka laken. Denna strategi funkade inte så bra denna gång. Jag är dock övertygad om att det kan vara oslagbart vid rätt förhållanden.

Jag började fiska mig närmare land, och två hål senare så känns det väldigt konstigt i hålet. På något vis känns det som att jag hela tiden fastnar i botten, jag förstår inte att det är en fisk där förrän det knycker till. Givetvis är jag inte riktigt med på det och missar fisken. Kroken fastnar i iskanten. Henrik står bredvid mig när allt händer och jag förstår hans spänning. Betet är kvar och jag droppar ned tacklet återigen. Känner att laken är där direkt och jag lyfter sakta upp och känner laken. Sätter dit ett ordentligt mothugg och några sekunder senare har jag ytterligare en fin pimpellake på mitt samvete. Denna ungefär lika stor som den förra. Knäpper några bilder och väger fisken, inte riktigt lika stor som förra, men nära inpå. 3,16 kilo vägde denna lake.

Jag förklarade för Henke hur konstigt det hade känts innan och att jag först inte trodde att det var napp, men det var en lake där hela tiden som bara nafsade i betet. Väldigt svårflörtad och försiktig lake. Då insåg Henke att även han mest troligt hade haft napp tidigare under kvällen. Hände inte så mycket mer resten av kvällen och vi tog sedan skotern hemåt! Läs Henkes tolkning av kvällen här.