Äntligen skulle vi få bege oss upp för lite rödingfiske i fjällen. Som både jag och Anton har längtat..! Helikopterresa var bokad och klar, nu var det bara rödingarna som fattades. Efter att ha plockat upp Anton direkt från arbetet i Luleå så blev det några förväntansfulla timmar i bilen, upp mot Ritsem och dess helikopterbas. Väl framme bemöttes vi av mycket trevlig personal på Fiskflyg och packade oss genast in i helikoptern. Flygturen går nästan alldeles för fort, så var vi framme vid sjön som vi skulle slå läger vid och spendera närmaste veckan. När helikoptern sedan lämnar oss så infinner sig en otrolig känsla i hela kroppen. Det känns verkligen som att hela kroppen slappnar av och själen renas av bästa möjliga medicin. Otrolig mäktig känsla!

Vi slår upp tält och packar upp våra prylar direkt, för att så fort som möjligt paddla ut i flytringarna och börja fiska. Trots att det var relativt sent på kvällen var det svårt att hålla sig inne i tältet. Vi fiskar på och jag bestämmer mig för att direkt tackla på med ett klassiskt långedrag för att leta reda på fisken. Efter kanske en timmas paddlande med flytringen så smäller det till på långedraget. Fisken känns relativt lätt, men stark och aggressiv som aldrig förr. Otrolig rolig fajt med en av våra absolut vackraste fiskar – nämligen fjällrödingen. Håvar en skönhet som inte alls var så stor som jag trodde, men ändå ca 7 hekto, som redan senare under kvällen rensas och saltas in för att bli lunch till morgondagen.

Vi fortsätter fisket under den faktiska första fiskedagen och fiskar på längre bort på sjön. Gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Vi nöter och nöter, men fisket är riktigt segt. Jag, som har utrustat flytringen med ett ekolod, ser att fisken är där, men dem hugger inte, inte ens på långedrag. Jag experimenterar mig fram och tillbaka mellan många olika typer av fiskedrag, tillslut kommer hugget! Magiskt vacker röding på 1,2 kg får någon minut senare vila i håvnätet efter en roligt fajt.

Strax innan vi ska avjnuta vår rödinglunch så får vi besöker av grannen, som har tältet ett par 100 meter bort. De har varit vid sjön i några dagar och han berättar att fisket har varit värdelöst och att de inte lyckats fånga en fisk. Han berättade för oss hur fisket brukar vara i sjön, och hur det varit tidigare år som han varit här och fiskat. Något var fel… Lokalkännedom är viktigt, och enligt grannen så skyller vi på det hårda lågtrycket som hållit i sig under en längre tid. Förhoppningsvis ska fisket lätta kommande dagar, då vi blivit lovade relativt varmt och soligt väder. Men man vet ju aldrig..!

Vi bestämmer oss för att gå till en närliggande sjö som ska vara något mindre men betydligt djupare. Mest för att reka läget, men givetvis följde våra fiskespön med oss. Det skulle inte alls vara lika mycket fisk i denna sjö, men de skulle vara mycket större. Värt att spana in. Halva dagen som vi sprang omkring sjön gav inte mycket i fiskväg, men dock ett hundratal foton från den vackra omgivningen.

Väl tillbaka är klockan sådär lite ”halvmycket” och vi känner att vi inte hinner fiska så mycket innan det blir mörkt. Så vi bestämmer oss att springa upp på närmsta fjäll för att kika på utsikten. Vyn från fjället visade sig givetvis vara fantastiskt, trots att det inte var så mycket ljus kvar på dagen. Vi tar en klassisk teambild på toppen, innan vi vandrar tillbaka ner mot tältkåtan och efterlängtad sömn.

Dagarna rullar på och fisket förblir riktigt segt. Vi får verkligen nöta för varenda fisk! Det var verkligen ingen lätt match, men jag lyckades få en röding både dag två och tre. Det mest fantastiska var storleken på all fisk. Alla rödingar vi fick och såg låg runt kilot och var i kanonform. De verkar minst sagt vara riktigt välmående i denna sjö.

Under den fjärde dagen så är det helt vindstilla när jag kikar ut från tältöppningen på morgonkvisten. Jag skakar snabbt liv i Anton och vi beger oss ut mot flytringarna så fort som vi kan. Det kommer någon vindpust då och då men sjön förblir blank. Framme vid flytringarna så bestämmer sig Anton att ta ett snabbkast innan vi ska guppa ut. Anton börjar skrika och i det kristallklara vattnet ser han en röding simma efter sin spinnare. Nästa kast sitter den, och den rusar ursinnigt. Några sekunder senare försvinner all lycka då linan går av helt utan förvarning. Att ha en fluorcarbontafs vid rödingfiske är inte bara bra för skygga rödingar, utan även mot vassa stenar. Något som Anton fick lära sig den hårda vägen. Även jag drar ett kast och har en efterföljare. Helt plötsligt ser vi nu flera rödingar som vakar i närområdet. De simmar som en bana längs med land, sedan ett tiotal meter ut i sjön för att återigen komma tillbaka till landkanten. Man kunde från land se rödingen simma bland stenarna. Men vad man än serverade framför dem, så högg de inte.  Jag placerar mig på ett ställe och knyter på en torrfluga på flugspöet, fast besluten om att ta en röding på torrt. Kastar ut flugan där rödingen passerat tidigare, och sätter mig sedan och väntar. Efter en stund ser jag hur rödingvaken närmare sig. Till slut hittar den till min fluga och jag sätter dit mothugget, men missar! Får ju bara inte ske! Inte nog med det, samma procedur upprepar sig en stund senare. Så fort vinden anlände försvann all aktivitet och det var bara att bege sig ut i flytringarna igen.

Vi nöter på under hela dagen och hoppet håller på att försvinna. Ingen kontakt sedan morgonen. Vad i hela friden ska vi ta oss till? När vi bestämmer oss för att börja paddla tillbaka från viken som vi har fiskat i under dagen så dröjer det inte länge innan det smäller på för mig. Strax efter mothugget så möts jag av tunga huvudskakningar och sedan en blixtsnabb och rekordlång rusning. Det bara skriker i rullen! Jag förstår ganska snabbt att det rör sig om en bättre fisk! Efter en ganska lång fajt så ser jag den simma nedanför mig i det klara vattnet. Den är stor! Den magnifika rödingen gör flertalet rusningar innan jag tillslut tvingar in den i håven. Lyfter upp fisken snabbt och skådar något så vackert så man vet knappt vart man ska ta vägen. Rödingen var drygt 50 cm lång och vägde 1,8 kg. En drömfisk i mina ögon! Fjällröding i denna storlek och dessa former. Helt otroligt!

Sista dagen är kommen och Anton hade fortfarande inte fått någon fisk. Fisket har varit riktigt segt och jag har lyckats få en röding varje dag. Trots att fisken uteblivit för Anton så höll han humöret uppe och hoppet vid liv. Redan tidigt på förmiddagen sista dagen fick jag mig en riktigt fin röding på cirka 1,3 kilo. Man slutar aldrig att förvånas över hur vackra dessa fiskar verkligen är! Att de dessutom är så otroligt starka gör inte saken sämre!

Vi tog en extra lång lunchrast för att samla krafter till den långa vägen tillbaka till tältkåtan. Vi skulle paddla med flytringarna över hela sjön för att ta oss. Men så väl på vägen tillbaka hör jag Anton jubla högljudd över sjön. Och inte bara en gång, utan två gånger. Till sist fick Anton sina förbaskade rödingar, som han slitit så hårt för! Två otroligt fina fiskar på runt kilot som avslutade denna resa.

Trots det otroligt sega fisket har denna resa varit helt underbar. Bara att komma upp till denna miljö och se dessa vackra fiskar gör det hela värt alla gånger om. Rödingfiske i fjällen har verkligen fått en egen plats i mitt fiskehjärta..!