Det har under de senaste veckorna varit väldigt kallt i Norrbotten och även mot kusten, i Luleå, där jag bor. Men nu har det äntligen börjat bli lite varmare. Så igår blev det äntligen lite lakfiske. När vi ismetar gädda vill vi inte ha så kallt, eftersom det är större fiskar som är bökigare att hantera. Lakar är lättare att hantera och sumpa i en hink eller balja. Igår var det runt -14 då vi var ute, jag, Henke och en klasskompis till honom. Kändes ganska varmt med tanke på att det under tidigare veckor varit -20 eller kallare, till och med passerat -30.

Vi fiskade på ett gammalt beprövat ställe för lakfiske som för kanske tio år sedan var riktigt bra. När jag började fiska här, för fem år sedan var det helt okej. Man fick oftast 7-8 fina lakar på en kväll. I fjol var det värdelöst, inte en lake på tre pass. Så om laken blivit hårt fiskad eller om det är så att laken stiger upp i cykler, det vet jag inte. Men det är inte som vanligt i alla fall.

Vi satt tillsammans och pimplade med sex ismeten ute runtom oss. Med hjälp av en lampa på varje vippa så kunde man lätt håll koll på eventuella hugg. Kvällens lakfiske gick väl inte riktigt som vi tänkt oss. Det är en aning tidigt för detta ställe, men brukar ändå gå att få sig ett par stycken. Dessutom säger min erfarenhet av området att laken gärna tar på ismete framför pimpel såhär tidigt.

Lakfiske i all ära, men nu började det bli en aning kallt i snålblåsten. Utan ett enda napp bestämde vi oss för att börja packa ihop. Både jag och Henke går till varsitt ismetespö och börjar dona. Bjällrorna låter och man stänger av öronen för ett tag. Henkes kompis står då och pekar på ett annat ismete som precis fällt. Varken jag eller Henke fattar riktigt vad som skett, eftersom vi trodde att ljudet kom från varandra. Jag är snabbt på plats och sätter dit ett mothugg, fast fisk och en fin landad lake. Den räddade kvällen kan man säga, inte stor men ack så fin!